Vill du förstå?

Jag vill gärna dela mina känslor angående ofrivillig barnlöshet med dig, för jag vill att du försöker förstå min kamp. Denna kamp har väckt starka känslor inom mig och det kan vara lätt för andra att misstolka det jag visar utåt. Genom att dela med mig av mina tankar hoppas jag att jag själv blir bättre på att klara av min kamp och att du kanske kan förstå mig lättare.

Kanske skulle du beskriva mig så här: fixerad, deppig, hjälplös, avundsjuk, allvarlig, orolig, aggressiv, lättirriterad och cynisk. De ord jag vill sätta på mina känslor är förvirrad, stressad, rädd, ensam, skyldig, arg och ledsen.

Jag känner mig förvirrad, för jag har alltid trott att jag var fertil. I alla år har jag skyddat mig för att undvika att bli gravid och när vi nu vill ha ett barn så visar det sig att det inte går.

Jag känner mig stressad. Vi försökte få barn en lång tid innan vi var tvungna att inse att vi hade problem. Efter det fick vi vänta för att få tid hos doktorn, för att få tid för den ena undersökningen efter den andra, för att vänta på provsvar, för att vänta på mensen, för att vänta på rätt dag i menscykeln... tiden går. Kommer jag någonsin bli mamma?

Vidare känner jag mig otroligt stressad av alla vänner som får barn. Vi som startade tidigt med att försöka bli föräldrar har hamnat på efterkälken.

Jag är rädd. Allt känns plötsligt så osäkert - kommer vi att få reda på att vi aldrig kan bli föräldrar? Tänk om någon av oss har en allvarlig sjukdom? Vilken medicin måste jag ta? Kommer jag få biverkningar? Vilka undersökningar måste jag gå igenom? Kommer de att göra ont? Tänk om vår relation inte klarar av den enorma påfrestning som vår barnlöshet innebär?

Jag känner mig ensam. Jag blir ständigt påmind om att vi inte fungerar som andra. Arbetskamrater, vänner och släktingar blir gravida utan problem. Bebisar och mammor med barnvagnar finns plötsligt överallt. Samtalen på jobbet handlar ofta om barn och man får ofta frågor om det inte är dags att skaffa barn snart... Man ler och svarar inte än men inom sig känner man sig ensam och hjärtat värker av sorg...

Jag kan ibland känna skuld. Det är ett fel hos mig som gör att vi inte kan få barn så lätt. Kommer min partner vilja leva med mig ändå? Mina föräldrar pratar om barnbarn men jag kanske kan inte ge dem några... Jag känner mig misslyckad och okvinnlig.

Vidare känner jag en enorm skuld för att jag inte kan glädja mig så mycket åt nära och käras graviditeter och barn som jag skulle vilja.

Jag blir lätt arg. Tyvärr riktas min ilska ibland åt fel håll. Det jag är arg över är min kropp, som inte fungerar som den ska. Jag kan bli arg på min partner som inte verkar känna på samma sätt som jag när det gäller ofrivillig barnlöshet. Jag blir arg på vårdpersonal som jag kan tycka vara opersonliga och nonchalanta ibland. Jag blir arg för att våra möjligheter att få barn begränsas av vår ekonomi. Ett privat IVF-försök kostar 25 000 och kanske behöver vi fler försök. Att adoptera kostar mellan 100 000 - 200 000 kr. Jag blir arg för att allt tar så lång tid - min behandling måste vänta för att det är semestertider eller för att det är kö.
Jag blir arg eftersom barnlösheten tar så mycket kraft ifrån mig - kraft från att vara en trevlig vän, en kärleksfull partner, en energisk arbetskamrat...
Jag blir arg när jag ser unga gravida kvinnor som kedjeröker eller hör om någon som just gjort sin andra abort för att hon struntat i att skydda sig än en gång. Jag blir arg när jag läser i tidningen om barn som vansköts eller misshandlas av sina föräldrar.
Jag känner mig arg när jag möter andra människors syn på vår barnlöshet. Alla verkar ha enkla lösningar. Alla verkar säga för mycket och veta för lite.

Jag känner mig ledsen. Jag har alltid trott att jag skulle bli mamma och nu känns framtiden så osäker. Vilken mening har mitt liv om jag inte kan få barn och fostra dem? Vänner med barn umgås gärna med andra föräldrar och det gör mig ledsen att vi inte känner oss lika eftertraktade.
Jag gråter mycket och kan samtidigt känna skuld för att jag gör det. Men jag känner allt som händer i min kropp och varje mens blir det månatliga bekräftandet på vårt misslyckande, varje månad känner jag en sorg.

Min barnlöshet påverkar förhållandet till andra. Du kan hjälpa mig på följande sätt:
Fråga mycket i stället för att bara att bara ge goda råd. Jämför oss inte med andra människor som haft svårt att få barn men som fick ett barn så fort de adopterat - alla fall är unika.

Om du vill låta mig berätta, så ta verkligen tid till det. Det är känsliga, privata saker som jag avslöjar och det känns inte bra om du rusar iväg.

Respektera mina åsikter. Du kanske inte alltid håller med mig men du måste lita på att vi gått igenom alla alternativ och övervägt alla möjligheter innan vi fattat beslut. Ifrågasätt inte våra beslut utan stötta oss i stället.

Om du känner dig lite obekväm och är rädd för att säga fel saker så berätta det för mig. Fråga hur mycket jag vill prata om barnlösheten och få mig att känna att jag kan ta upp det när jag behöver ditt stöd.

Försök vara taktfull. Ibland kanske jag kan skämta om vår barnlöshet men det innebär inte att det känns roligt om andra gör det. Förenkla inte våra upplevelser genom att t.ex. skämta om att vi kan få låna dina jobbiga ungar eller jämför vår barnlöshet med andra vars problem har varit sååå mycket värre än våra.

Skaffa dig information. Är du en nära vän eller familjemedlem kan du söka information på t.ex. internet eller på biblioteket (se länk- och litteraturtips). Det känns bättre om du baserar dina frågor och påståenden på fakta och inte på okunskap. Tips om att jag ska slappna av för att få barn är inte t.ex. inte så bra för någon barnlös och allra minst för en som kanske har en helt obrukbar livmoder.

Var tålmodig. Jag kanske fortfarande är deppig och ledsen om två år. Allt tar tid och min sorg blir inte mindre utan tvärtom. Jag hoppas att du låter mig ha alla mina olika känslor, även positiva sådana.

Dela din styrka med mig. Mitt självförtroende har fått sig en törn och jag bli glad när du säger att jag är duktig som klarar av allt.
 

Sist men inte minst. Låtsa inte som om vår barnlöshet inte existerar. Det är lättare att förlåta en dum kommentar eller en dum fråga, än att förlåta ointresse och nonchalans för vår situation! Vi har många gånger känt oss oerhört ensamma. Det är endast en minoritet av våra vänner som som velat/orkat/vågat (?) engagera sig i vår barnlöshet. Dessa vänner har hela tiden frågat hur vi mår, velat veta vad som händer med oss och varit ett stort stöd på många sett (t.ex. små uppmuntrande presenter och senare som referenter i samband med adoptionen). Men det stora flertalet vänner har som sagt inte gjort detta, vilket har känts mycket tråkigt. Som barnlös behöver man allt stöd man kan få. Man mår många gånger mycket dåligt, är mycket ledsen och känner sig ensam i sin situation. Att vara barnlös innebär dessutom en känsla av utanförskap. Man är inte som alla andra, man får inte tillhöra gemenskapen som andra nyblivna föräldrar har. Om ens vänner där till inte vill eller inte vågar ta upp barnlösheten förstärks känslan av annorlunda- och utanförskap. Barnlösheten upptar ju tyvärr så stor del av vår verklighet - när detta ignoreras blir det en väldigt konstig situation. Så våga fråga och bry er även om det känns jobbigt! Det blir oerhört mycket mer jobbigt för den barnlöse om ni låter bli!

Tack för att du vill försöka förstå! :-)
 

Källa: "Stommen" är tagen från Chisannas hemsida, korrigeringar och tillägg har dock gjorts för att texten ska passa in på oss och vår situation.