Barnlöshet
15-20 % av alla par i fertil ålder i Sverige har svårt att få barn. Detta innebär att en halv miljon människor lider av ofrivillig barnlöshet, ett dolt och ofta tabubelagt handikapp. Många av dessa par lider ofta i ensamhet och har ingen att tala med om sin sorg.
1997 beslutade den svenska regeringen att infertilitet skulle klassificeras som sjukdom i prioritetsgrupp III (den lägsta): "Vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar". Behandlingsmetoderna för infertilitet ses fortfarande av många som lyxvård.
Önskan om ett barn
I vårt samhälle är vi vana att själva kunna styra och planera våra liv. Ett exempel på det är att vi gärna väntar med vår önskan om ett barn tills vi är redo. Många blir gravida inom några månader. Olyckligtvis är det inte alltid så. Ett ofrivilligt barnlöst par måste månad efter månad arbeta sig inom besvikelsen över att naturen än en gång inte har fungerat. Denna mentala berg- och dalbana, som många gånger pågår under flera år, sätter naturligtvis sina spår i förhållandet men även i relationen till anhöriga och vänner. I bland kan det också bli svårt att sköta sitt arbete.
Infertiliteten kan ses som ett hot, som är olika stort för olika personer;
mot individens psykologiska välbefinnande
mot relationen, t.ex. anger nästan alla par att sexualiteten tar stryk under utredningar, behandlingar och fokusering på barnalstring
mot delar av det sociala livet, ex. berättar många att det är svårt att träffa gravida kvinnor och nyfödda barn
Utredning
Vanliga orsaker till barnlöshet hos kvinnan är, förträngning i äggledarna, hormonrubbningar, förändringar i livmodern eller endemetrios. Hos mannen handlar det om nedsatt spermiefunktion eller att det inte finns några spermier alls. I vissa fall är det inte möjligt att finna någon orsak till barnlösheten.
Det är oftast en lättnad att finna orsaken till barnlösheten, men på samma gång är det en stor sorg att tvingas inse att man inte kan bli gravid utan medicinska ingripande. Om man inte hittar någon orsak kastas paret fortfarande mellan osäkerhet och hopp.
En fertilitetsutredning kan vara påfrestande på olika sätt. Tidsåtgången är ofta ett irritationsmoment och det kan kännas jobbigt att behöva berätta om sådant som handlar om ens allra mest privata liv. De olika momenten i utredningen kan ibland vara förenade med visst obehag. Ofrivilligt barnlösa pendlar ofta mellan hopp och förtvivlan under utredningsfasen och kan därför behöva stort stöd från omgivningen.
Medicinska behandlingar
Det är en lång och tröttsam väg från utredning till behandling, mellan hopp och förtvivlan. Medicinska behandlingar handlar inte bara om IVF, en del blir gravida med hjälp av hormonstimulering och inseminationer. Av alla de som har fertilitetsproblem kommer ca 10 % att förbli barnlösa.
En medicinsk behandling tar stort utrymme både praktiskt och känslomässigt. Om behandlingen inte leder till graviditet är den naturliga reaktionen att man blir oerhört ledsen. Inför och under behandlingen har man satsat mycket i form av tid, engagemang, pengar (mer eller mindre), drömmar och förhoppningar. Då allt detta resulterar i ett negativt graviditetstest sörjer man. Att man inte sörjer något konkret, dvs. något som faktiskt funnits, gör det inte nödvändigtvis enklare. Man kan prata om "förlust av graviditet" och förlust av det barn man drömt om. Denna förlust innebär också oro för framtiden. Man vet ju inte om man någonsin kommer att föda ett barn.
Egna val
Alla gör val i sina liv. När det handlar om infertilitet kan dessa val vara svåra att göra och svåra för omgivningen att förstå. Vissa väljer att genomgå medicinsk behandling, andra väljer att adoptera istället och andra väljer att avstå helt. Orsaker till att avstå medicinsk behandling kan vara ekonomiska, den psykiska och fysiska press som behandlingen innebär. Glöm aldrig att människor med fertilitetsproblem har inte valt ett liv utan barn!
Om man valt att genomgå medicinsk behandling kan det vara oerhört svårt att inse när man bör sluta med behandlingarna. I ena vågskålen finns kostnader för att genomgå behandlingen i form av känslomässiga påfrestningar, tidsåtgång, fysiska påfrestningar på kvinnans kropp och ev. ekonomiska påfrestningar. I den andra vågskålen finns både chansen att få ett efterlängtat barn och känslan att man gör det som går att göra åt situationen. När man är mitt upp i processen är det oerhört svårt att känna efter vilken vågskål som väger tyngst. Där har vårdpersonal m.fl. ett oerhört stort ansvar vilket de tyvärr ofta inte tar på sig!
Svåra perioder
Par som lider av ofrivillig barnlöshet åker ofta känslomässig berg- och dalbana. Vissa dagar behöver man och känner uppmuntran, andra dagar står man på kanten till en avgrund. Som en person i bekantskapskretsen, vän eller en i familjen kan du ge stöd genom att fråga hur de mår och erbjuda dem möjlighet att prata om barnlösheten. Men var beredd på och respektera om de avböjer just då. Det sårar och gör mest ont, när människor inte säger eller gör någonting.
De flesta människor uppskattar om andra är villiga att lyssna på deras upplevelser. Generellt sett, är ett ärligt intresse visat av andra verkligen uppskattat.
Om du själv är förälder, försök föreställa dig hur du skulle sakna dina barn, som du verkligen njuter av och älskar mycket högt, då kan du få en idé om vad ofrivilligt barnlösa upplever.
Barnlöshet är enligt forskare en av de värsta livskriser en människa kan genomgå. Krisen blir extra svår eftersom man aldrig på förhand kan veta hur lång den kommer att bli - kanske är den livslång!
För mer info om barnlöshet läs vidare på de länktips som finns till barnlängtan. IRIS har ett ganska omfattande informationsmaterial som är bra (delar av texten är hämtad härifrån). Vidare kan jag rekommendera boken Ägglossning.