Artiklar

På denna sida kommer vi att lägga in intressanta artiklar m.m. som har anknytning till barnlängtan, barnlöshet och ivf.

Infertilitet innebär en livskris

IVF-behandlingar avbryts främst av psykiska skäl

Mannen vet mer om kvinnans reaktioner än tvärtom

Infertilitet innebär en livskris

av Kerstin Fredholm

Intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap, inriktning genusforskning.  

Att bli förälder är ett av de vanligaste livsmålen men inget man kan ta för givet. Vad händer när paret fattar att det faktiskt kommer att bli svårt att få barn? Detta är en chockartad insikt och leder i många fall till en kris. En livskris som sedan pågår vid sidan av utredning och behandling av barnlösheten.

– Det som tidigare var självklart är inte längre självklart. Att inte bli med barn som planerat innebär att något oförutsett sker. Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar, säger Ann Lalos.

Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris. Att denna fas är mycket mer långdragen vid en barnlöshetskris har Ann Lalos kunnat se i sin forskning.

– Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen. Sorgen och besvikelsen kan även dyka upp efter flera år, till exempel när vännerna blir mor- och farföräldrar.

Artiklar om nya behandlingsmetoder kan skapa oro hos par som egentligen lagt försöken att uppnå en graviditet bakom sig. "Nu kan vi inte längre säga att vi gjort allt". Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet.

Ann Lalos håller på med en sådan studie tillsammans med två andra forskare. Däremot har hon kunnat se att kvinnan och mannen ofta befinner sig i olika faser av krisförloppet. Därför kan de ibland ha svårt för att förstå och stötta varandra.

– Ofrivillig barnlöshet är parets gemensam problem men vi får inte tappa bort att det handlar om två individer och de behöver inte alls uppleva situationen på samma sätt. Den ena parten har kanske barn sen tidigare och vill inte fokusera på barnlösheten hela tiden. Kvinnan och mannen kan dessutom ha olika åsikter om utredning och behandling. Därför behövs det psykologiskt stöd både till individen och paret, säger Ann Lalos.

Hur kan man bearbeta krisen vid ofrivillig barnlöshet?
– Ofta kan det vara svårt att nå fram till en riktig krisbearbetning. Nya händelser och jobbiga besked leder till krisens akuta fas på nytt. Det kan handla om en misslyckad IVF-behandling eller missfall.

– Man kan alltså befinna sig i bearbetningsfasen och hamna i chockfasen igen. Många par har berättat för mig att det kan kännas som om de tog två steg framåt och ett steg bakåt, säger Ann Lalos.

Paret pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Detta är ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd som i längden kan innebära en risk för ohälsa. Åldersgränser och ett begränsat antal offentligt finansierade försök stressar paret ytterligare. Människor i kris har dessutom svårt för att säga: Nej, nu avbryter vi. Istället klamrar man sig fast vid att nu ska det här gå. Man förnekar att det kan vara chanslöst och vill inte heller höra talas om det. Å andra sidan tappar man ju geisten om man inte själv tror på det man gör.

De allra flesta par drabbas av sexuella problem under någon period av utredningen och behandlingen. Lust och glädje övergår i prestationskrav och planerade samlag. Den som är orsak till barnlösheten tycker i regel att situationen är jobbigast även om det är parets gemensamma problem.

– Hon eller han upplever en traumatisk kris när det till exempel upptäcks sammanväxningar i äggledarna eller att det saknas spermier. Men det innebär också en utvecklingskris som handlar om oförmågan att bli förälder, att inte få barn med den man älskar och inte uppnå sina livsmål. För den ena parten mixas därmed den traumatiska krisen med en utvecklingskris, förklarar Ann Lalos.

Hur ser de olika faserna ut vid en infertilitetskris?
– Efter den första chocken vid upptäckten inträder nästa fas – reaktionsfasen. De vanligaste symtomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. Att befinna sig i kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion. Vreden kan vara svår att handskas med både för paret och sjukvårdspersonalen och är ofta ett tecken på att paret känner sig utlämnat och frustrerat. Kvinnan och mannen behöver stöd, säger Ann Lalos.

Många har svårt att tala öppet om sina bekymmer med att få barn. Känslan av att inte vara som andra gör att man kanske isolerar sig och undviker umgänge. Om kvinnan och mannen upplever barnlösheten på olika sätt kan man också känna sig isolerad i sin relation. Skuldkänslor över att vara infertil är en annan orsak till isolering.

I barnlöshetskrisen ingår ofta perioder av depression som ett förstadium till den sorg som kan komma i slutet av infertilitetskrisen. Trots alla medicinska framsteg förblir många par barnlösa. Paren sörjer då inte bara det barn de aldrig kommer att få utan även en förlorad möjlighet, en dröm eller ett livsmål.

– Barnlöshet kan var mycket svårare att komma till rätta med än andra trauman. När någon dött oväntat till exempel handlar det om ett avgränsat, konkret trauma.

– Vid barnlöshet har man kanske inte ens fått en diagnos. Just detta att inte få ett definitivt besked eller en orsak kan upplevas som det allra svåraste. Om man aldrig får ett slutgiltigt negativt besked innebär det svårigheter att överhuvudtaget komma in i sorgearbetet som krävs för att kunna bearbeta infertilitetskrisen. Det känns orimligt och onaturligt att sörja något som man inte är helt säker på att man förlorat, förklarar Ann Lalos.

Det saknas också ritualer i det här sammanhanget som kan underlätta bearbetningen. Om ett barn dör visar omgivningen stöd och det finns vissa ceremonier Pendlandet mellan hopp och förtvivlan fortsätter därför och blir något av en livsstil för många. Kan kvinnan och mannen göra något för att höja sin livskvalitet?

– Att höja livskvaliteten under utredning och behandling är inte ett rimligt mål. Snarare handlar det om att inte förlora livskvalitet och att härda ut. Det är bra att så tidigt som möjligt prata om det svåra. Om försöken att bli med barn inte lyckas har man en viss beredskap och det blir mindre smärtsamt när man ställs inför faktum till slut.

Det är också bra att börja prata om alternativa vägar ut ur barnlösheten – till exempel adoption eller att man bestämmer sig för att leva ett fullgott liv utan egna biologiska barn.

Menar du att det går?
– Flera par säger att det går men det kan naturligtvis uppfattas som ett hån av dem som inget hellre vill än att bli föräldrar. Det finns människor som frivilligt väljer att inte skaffa barn vilket också säger något om villkoren i dagens samhälle. Att få barn behöver inte vara meningen med livet för alla.

Vad tror du själv?
– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva, säger Ann Lalos.

Hur ska omgivningen agera?
– Det finns naturligtvis ingen universallösning men generellt tycker jag att paren är mer betjänta av att man håller en låg profil än ger goda råd. Man ska passa sig för glada tillrop och råd som: Slappna av, öppna en flaska vin, tänd levande ljus, åk på en utlandsresa! Det är bättre att verkligen försöka lyssna och visa att det är tillåtet om du vill tänka högt och prata, även om det innebär att vara nära din smärta.

Vad anser du om det psykologiska bemötandet inom vården?
– Vi är jättebra på det kroppsliga men krisperspektiv och de psykologiska, sociala och sexuella aspekterna får inte tillräckligt utrymme vid vissa fertilitetscentra. I Socialstyrelsens råd och anvisningar står det uttryckligen att omhändertagandet bör präglas av en helhetssyn och att en kurator eller psykolog ska finnas kopplad till varje fertilitetscenter.

Alla par ska veta att de har rätt till denna hjälp om det behövs och veta vart de ska vända sig, säger Ann Lalos.

Källa: www.villhabarn.com

IVF-behandlingar avbryts främst av psykiska skäl

Närmare 25 procent av de par som genomgår IVF avbryter behandlingen. Det visar en undersökning som gjorts på Kvinnokliniken vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

Patienterna upplever de fysiska men framför allt psykiska påfrestningarna så stora att de väljer att avbryta behandlingen. De orkar inte ens genomföra de landstingsfinansierade försök som de har rätt till.

Sverige ligger långt framme när det gäller de medicinska lösningarna vid ofrivillig barnlöshet och resultaten av de behandlingar som står till buds är goda. Det psykiska omhändertagandet däremot har inte gått i takt med de medicinska framgångarna.

Frågan är om de som jobbar inom vården har förstått att många av de ofrivilligt barnlösa genomgår en livskris samtidigt med den medicinska behandlingen.

Patienterna å sin sida är ofta oerhört tacksamma över att de kommit fram i kön och får börja sin behandling. Många mår väldigt dåligt men tror ofta att de är ensamma om att vara så ledsna och känner inte till att det är helt normalt i deras situation. De biter ihop, bär sin besvikelse inom sig och ställer inga krav på psykologiskt stöd.

Resultatet från undersökningen utgör även ett viktigt underlag till den pågående diskussionen om ett eller två ägg ska sättas tillbaka vid IVF. Frågan ligger nu på regeringens bord och en eventuell lag som ska reglera antalet ägg diskuteras.

Socialstyrelsen rekommenderar ett ägg för att tvillingfödslar och de eventuella komplikationer som följer med flerbörd ska undvikas.

Förespråkarna för ett ägg har fört fram att patienterna då skulle få göra flera försök. Resultatet från undersökningen vid Sahlgrenska visar att paren inte är beredda att genomgå fler behandlingar än de har rätt till idag.

Om en lag stiftas som innebär att endast ett ägg ska återföras vid IVF är risken stor att många par inte får några barn.

Källa: www.villhabarn.com

Mannen vet mer om kvinnans reaktioner än tvärtom

av Kerstin Fredholm

Kvinnor pratar, pratar, pratar men vad tänker männen? Kvinnor och män reagerar olika när de inser att det kan bli svårt att få barn.

Tvärtemot alla sociala stereotyper vet mannen i regel mer om kvinnans reaktioner än tvärtom. Kvinnan är övertygad om att hon förstår hur mannen tänker och känner: "Han säger inget men jag ser det i hans ansikte." Tyvärr så drar hon ofta fel slutsats.

Detta visar Ingegerd Wirtberg i sin doktorsavhandling "His and her childlessness" som kom i början av 90-talet. Hon är en av tre forskare som doktorerat på ofrivillig barnlöshet i Sverige ur ett psykologiskt perspektiv. I sin studie ville hon få svar på hur ofrivillig barnlöshet påverkar människor i deras dagliga liv och om det finns några könsspecifika olikheter.

När börjar man egentligen betrakta sig själv som ofrivilligt barnlös?
– De flesta är till att börja med omedvetna om att de har svårt att få barn. Barnlösheten börjar sällan vid en viss tidpunkt. För en del är det något som smyger sig på och för andra kan det vara en viss händelse som utlöser tillståndet, säger Ingegerd Wirtberg.

Däremot finns det ett klart mönster som visar att kvinnor reagerar tidigare än män på infertilitet. Identiteten barnlös utkristalliseras i relation till någon annan. En kvinna i Ingegerd Wirtbergs studie berättade hur hon plötsligt förstod att hennes mor och systrar hade betraktat henne som ofrivilligt barnlös och tyckt synd om henne trots att hon aldrig diskuterat ämnet med dem.

"Det var mycket upprörande, plötsligt såg jag mig själv genom deras ögon och jag såg en usel kvinna. Efter det kände jag mig verkligen barnlös och värdelös."

Känslan av förlust är mycket stark trots att den är ogripbar och abstrakt. Egentligen har det inte hänt något men ändå blir allt annorlunda rätt som det är. Det handlar om en förlorad framtid, ett livsprojekt som plötsligt inte går att realisera.

– Det är ofta starka känslomässiga reaktioner som både kvinnan och mannen har svårt att förstå medan de pågår. Det gör man först efteråt, säger Ingegerd Wirtberg.

Många par upplevde så stora svårigheter att de hamnade i en kris men förstod inte själva att de krisade. Detta hände ungefär ett år efter att de hade fått kontakt med sjukvården och insåg att deras problem kanske inte skulle gå att lösa.

Det är vanligt att man tror att problemet är löst i och med att man sökt medicinsk hjälp. Det är ett stort steg i sig. Nu ska det fixa sig, tänker männen. När det drar ut på tiden har man ingen mental beredskap. I de lägena är det i regel kvinnan som driver på.

Diffus förlust
Om man tittar på förlusten som paren upplever är den väldigt diffus ur ett medicinskt perspektiv. För de flesta är den varken definitiv eller absolut. Möjligheten att få barn existerar fortfarande. Denna osäkerhet leder till en kluvenhet.

Det finns två möjliga scenarier. En efterlängtad framtid som paret jobbar på och en oönskad som de vill undvika. Där pendlar paret mellan de två framtiderna. Ännu mer komplicerat blir det när kvinnan och mannen befinner sig i olika faser och tänker sig olika framtider.

I den akuta kris som många av paren hamnade när de insåg att det skulle bli svårt att få barn var männens kris tystare och de försökte i första hand vara ett stöd för kvinnan.

– Kvinnorna kände att de ville prata, prata, prata. Männen tyckte att deras partner bara blev ledsen av allt pratande vilket gjorde att de kände sig hjälplösa. För kvinnorna var det problemlösande att prata men för männen problemskapande.

– Mönstret är väldigt tydligt. Männen var mycket känsliga inför kvinnornas reaktioner, något som kvinnorna inte uppfattade. För att avleda kvinnorna och skona dem försökte männen undvika ämnet. Kvinnorna upplevde det som ointresse och männen blev ännu stummare, säger Ingegerd Wirtberg.

De flesta män pratade inte om sig själva och sina reaktioner. Deras reaktioner kom i andra hand och männen fokuserade i första hand på kvinnan. Männen fick en mer balanserande funktion.

Det finns män som berättar att de lyssnar på varje steg när de kommer hem för att avläsa stämningen. De tränar upp sig och kan dra slutsatser om kvinnans sinnesstämning utifrån minsta rörelse.

– Männen var mycket lyhörda inför kvinnorna för att kunna avvärja starka reaktioner. De visade en omsorg och ville skydda sina kvinnor på ett sätt som inte stämmer med den gängse bilden, något som kvinnor måste bli medvetna om. Detta är ny kunskap som kom fram i min studie, säger Ingegerd Wirtberg.

Ingegerd Wirtberg menar att det är viktigt att ge både kvinnans och mannens berättelse utrymme när det gäller hur de upplever barnlösheten. Oftast är det kvinnornas berättelser som dominerar men kvinnans historia är inte parets.

Kvinnans och mannens upplevelser kring barnlöshetskrisen är olika vilket de själva är omedvetna om.

Precis tvärtom
Vad vet då kvinnan och mannen om varandras reaktioner? Jo, studien visar att männen visste mer om kvinnorna än vice versa. Tvärtom vad de själva trodde och enligt alla kulturella stereotyper som innebär att kvinnor har monopol på att både visa och förstå känslor.

Männen var övertygade om att kvinnorna kände dem bättre än vad de själva kände sina hustrur. Så trodde kvinnorna också att det förhöll sig.

På frågan hur de uppfattade partnerns reaktioner kunde kvinnorna svara: Han säger inget men jag kan se det i hans ansikte. Dessvärre hade kvinnorna ofta fel. Männen varken tänkte eller kände på det sätt kvinnorna var övertygade om.

– En naturlig förklaring är att kvinnor pratar mer. Män pratar inte så mycket. Kvinnor reagerar starkare medan män reagerar på sina kvinnor. Kvinnornas tankar och känslor blir på så sätt tydligare, säger Ingegerd Wirtberg.

Hon föreläser för personal som kommer i kontakt med ofrivilligt barnlösa i sitt jobb och är dessutom familjeterapeut. De resultat som kom fram i studien stämmer väl överens med de reaktionsmönster hon möter som terapeut.

– Människor reagerar likadant inför barnlöshet, oavsett kultur, i alla fall i västvärlden. Jag gjorde min undersökning på landsbygden. En engelsk undersökning bland annat visar att människor som lever i städer upplever problemet likadant.

Ingegerd Wirtbergs intervjupersoner bodde på landet och huset var centralt i parens liv och ägnades mycket tid. I relationen rådde en traditionell rollfördelning. Samtal kvinnor emellan handlade om äkta män, barn, barnuppfostran och familjeliv. De barnlösa kvinnorna kände sig utanför.

Ingen barnfri zon
Kvinnor och män lever ofta i olika världar vilket betyder att deras sociala liv skiljer sig åt. För många kvinnor finns det ingen barnfri zon. Överallt talas det om barn – på arbetsplatser särskilt på kvinnodominerade, bland väninnorna och i släkten.

Man kan konstatera att det är störst press på kvinnorna att skaffa barn men också i högre grad identitetsbejakande. Att få barn och bli förälder hänger i regel starkare ihop med den kvinnliga identiteten än den manliga.

Männen för sin del upplever att frågan om ofrivillig barnlöshet är kopplad till hemmet, inte till jobbet eller andra sociala sammanhang. Ibland hände det att männen utsattes för sexuella anspelningar och skämt vilket inte hände kvinnorna.

Parens könsbaserade erfarenheter och beskrivningar av världen existerade parallellt. Ibland var detta en källa till berikande, i andra fall orsak till problem. Att utgå ifrån den egna världsbilden som den enda och riktiga och tolka andras handlande utifrån de ramarna kan självklart orsaka onödiga missförstånd .

Vad hjälper du paren med som går i terapi?
– Jag hjälper mannen och kvinnan att uttrycka sig, att kommunicera och lyssna på varandra. Det gäller att hitta vägen att kommunicera. Att våga kommunicera är nyckeln. Det handlar alltså inte bara om problematiken kring reaktioner.

– Man kan skriva brev till varandra om det är svårt att prata. Ibland visar det sig att det kanske behövs två dagar för att förstå varandras reaktioner. Alla säger efteråt att de skulle behövt någon mer att prata med under utredning och behandling, säger Ingegerd Wirtberg.

– Anställda inom vården som paren pratar med har i regel ingen utbildning för den här typen av samtal. De är säkert godhjärtade och empatiska men saknar en modell för samtal och saknar kunskap om hur de ska stimulera kommunikation.

Ingegerd Wirtberg anser att man måste pröva och utarbeta olika modeller för samtal och stöd. Paren behöver hjälp att reda ut vad de är med om. Könsperspektivet är dessutom primärt men det saknas inom vården.

– I allmänhet utsätts paren för så stora psykosociala påfrestningar att det är befogat att erbjuda råd och stöd parallellt med den övriga behandlingen, säger Ingegerd Wirtberg.

Sex och reproduktion
Att sexlivet påverkas starkt vid infertilitet och barnlöshet är inget nytt.

Många av männen kände sig som dåliga avelstjurar och tappade lusten. Sex blir så intimt förknippat med reproduktion. Männen blev osäkra och rädda att förlora potensen. De skulle ju göra kvinnan gravid och sex påminner om misslyckad reproduktion.

– För de par som hade god kommunikation var sexlivet oförändrat trots att de förstått att de hade svårt för att bli med barn. De blandade inte ihop sex och reproduktion.

När det gällde sex avvek kvinnorna i undersökningen från den traditionella rollen och tog oftare initiativ så att paret hade sex tillräckligt ofta och vid rätt tidpunkt då det fanns chans att det skulle leda till en graviditet.

Är det vanligt med separationer bland ofrivilligt barnlösa par?
– Man skiljer sig sällan under själva krisen. Att försöka få barn är en gemensam strävan. Undersökning och behandling blir ett projekt för paret. Annars är det för de här paren som för andra. Det finns ingen anledning att de skulle vara annorlunda. De utgör en normalgrupp av befolkningen.

Källa: www.villhabarn.com