Vill du förstå?

Jag vill gärna dela mina känslor angående att bli adoptivförälder med dig, för jag vill att du försöker förstå hur vägen mot att bli adoptivförälder gestaltar sig. Genom att dela med mig av mina tankar hoppas jag att jag själv blir bättre på att klara av mina tankar och att du kanske kan förstå mig lättare. Även om jag nu är otroligt glad och spänd på att jag äntligen ska få bli mamma, finns det tankar och funderingar som gör att jag fortfarande känner mig förvirrad, rädd, ensam, arg och ledsen (se samma avsnitt under barnlängtan).

Jag känner mig lite förvirrad och rädd. Jag grubblar ganska mycket just nu. Jag antar att mycket är samma tankar som andra tänker när de är gravida. Kommer vi att klara av att bli föräldrar? Hur kommer vårt barn att vara och se ut? Är vårt barn friskt? Kommer allt att gå bra? Jag oroar mig för resan och vistelsen i Vietnam med ett litet ”okänt” barn, detta är min ”förlossningsrädsla”.

Jag känner mig lite förvirrad och rädd i den känslomässiga berg- och dalbana som jag delvis fortfarande lever i. Vissa dagar vill jag åka till Vietnam direkt, andra dagar tycker jag nästan det är skönt att det dröjer ännu en tid (trots den långa väntan). Det är förvirrande att brottas med så ambivalenta känslor.

Jag är rädd och orolig för hur jag kommer att må tiden mellan barnbesked tills vi får resa till Vietnam. Denna tid kommer bli outhärdlig av längtan och oro för vårt barn som befinner sig på andra sidan jordklotet.

Jag känner mig lite ensam. Jag går igenom en speciell graviditet och vissa tankar och känslor är svåra att förklara för någon som inte upplevt detta själv. Nu när jag äntligen är gravid har jag få personer att diskutera min graviditet med.

Jag känner mig fortfarande lite ensam och utanför när jag umgås i sällskap där alla andra är föräldrar utom jag.

Jag är fortfarande arg. Jag blir arg för att en adoption kostar mellan 100 000 - 200 000 kr, samtidigt som Göran Persson tycker att vi ska bli fler. Jag tycker att samhället borde stötta oss på samma sätt som de stöttar biologiska föräldrar. Mödravården är gratis, vi måste betala för våra läkarbesök som måste till för hemutredning och adoptionsansökan. Förlossning och eftervård kostar säkert samhället över 80 000 kr, vi måste betala mer än denna summa ur egen ficka för att kunna adoptera. Jag betalar faktiskt också skatt!

Jag blir arg för att ”vanliga gravida” får en hel del stöd av samhället. I slutet av en graviditet är det oftast ganska täta besök på MVC där man kan få svar på frågor, tips och stöd (inte bara fysiskt). Jag som adopterar förväntas fixa och veta allt av mig själv. Jag vill också bli omhändertagen och slippa ordna allt själv!

Jag blir fortfarande arg när jag ser unga gravida kvinnor som kedjeröker eller hör om någon som just gjort sin andra abort för att hon struntat i att skydda sig än en gång. Jag blir arg när jag läser i tidningen om barn som vansköts eller misshandlas av sina föräldrar.
Jag känner mig arg när jag möter vissa människors syn på adoption. Kommentarer som "Nu när ni adopterat ska ni se att ni snart får EGNA barn". Det finns många som fått höra det efter att de adopterat. Vadå eget! Jag blir också arg när jag hör kommentarer som "Er adoption verkar ju ha gått fort och enkelt". Vem förutom vi kan bedöma detta. Allting är ju relativt - jämfört med dem som blir gravida direkt har vår väg mot vårt barn varit allt annat än snabb och enkel.
 

Jag känner mig fortfarande ledsen. Vår adoption "avhjälper" vår barnlöshet. Dock kvarstår min infertilitet. Fortfarande är det så att varje mens påminner om min infertilitet och om min kropps oförmåga. Sorgen blir hela tiden mindre, men den finns kvar som en liten tagg.
Jag blir fortfarande lite ledsen när jag hör om andras graviditeter. Dels för att jag påminns om min egen kropps oförmåga. Dels för att jag gärna också hade velat vara med från början i vårt barns liv. Dels för att jag fortfarande känner mig utanför, annorlunda och lite ensam.

Men mest av allt känner jag mig glad och förväntansfull. Vi ska äntligen bli föräldrar och inom en överskådlig framtid ska vi få träffa vårt efterlängtade och älskade barn. Jag är överlycklig och äntligen känner jag att jag kan njuta av den tiden jag har kvar som icke-förälder. Jag är mycket förväntansfull och ser med spänning fram emot adoptionsresan till Vietnam och vår resa mot att bli en större familj.

Jag är också oerhört glad och tacksam för alla nya vänner jag har fått i adoptionsvärlden - det är guld värt att få prata med andra med liknande erfarenheter. Jag är vidare glad och tacksam för alla nya spännande upplevelser jag har och kommer att få vara med om tack vare adoptionen. Vår adoption har verkligen vidgat mina vyer och kunskaper på många områden.

Du kan stötta mig på följande sätt:
Fråga mycket i stället för att bara ge kommentarer. Jämför oss inte med andra människor - alla fall är unika.

Om du vill låta mig berätta om adoptionen, så ta verkligen tid till det. Det finns mycket att berätta och förklara.

Respektera mina åsikter. Du kanske inte alltid håller med mig men det är mina beslut. Ifrågasätt inte våra beslut utan stötta oss i stället. Om vi vill vara noga med anknytningsprocessen efter hemkomsten från Vietnam - låt oss få vara det även om du kanske inte förstår eller håller med.

Kom inte med ogenomtänkta kommentarer som: "Nu när ni adopterat ska ni se att ni snart får EGNA barn" (det är vårt eget barn), "Är de syskon?" (om adoptivbarn i samma familj - de har samma mamma och pappa och då är de ju syskon, eller hur?), "Får ni välja kön?" (Nej, det får man inte. Precis som med barn i magen är det omöjligt att välja kön).

Skaffa dig information. Är du en nära vän eller familjemedlem kan du söka information på t.ex. internet eller på biblioteket (se länk- och litteraturtips). Det känns bättre om du baserar dina frågor och påståenden på fakta och inte på okunskap.

Sist men inte minst. Behandla oss som om vi är gravida - för det är vi faktiskt! Jag tror inte att alla våra nära och kära ser oss som gravida. När andra är gravida blir det mycket fokus på de blivande föräldrarna (framför allt mamman), hur de mår, hur de känner och vad de oroar sig för. I vår situation är det inget fokus på oss, det är ingen som frågar hur vi mår, utan standardfrågan är snarare: har det hänt något? Fokus är alltså flyttat från oss som blivande föräldrar till själva adoptionshändelsen. Detta är lite av en besvikelse för mig. När någon är gravid tas det liksom lite mer hänsyn. Jag hade gärna velat bli lite ompysslad just nu. Jag är ju också gravid och även om jag kanske inte har några fysiska krämpor så har jag många tankar, funderingar och känslor som tar på mina krafter och gör mig lite labil i humöret. Men eftersom jag inte är fysiskt gravid och det inte syns på mig så förväntas jag inte vara trött, gråtmild och orolig, utan jag förväntas vara fortsatt stark och handlingskraftig för att klara av själva adoptionsproceduren med allt vad det nu innebär. Jag vill som sagt också bli lite ompysslad. Så snälla fråga hur VI mår och pyssla om oss lite. Vi behöver det!

Till allra sist (ja faktiskt!). Gläds med oss. Vi är precis som alla andra blivande föräldrar glada, förväntansfulla och spända på vårt barn. Och vi behöver berätta detta för andra!

Tack för att du vill försöka förstå! :-)