"Epilog"
Här kommer några tankar och funderingar efter fyra månader som mamma. Epilogen kan ses som en uppföljning och uppdatering av sidan "Vill du förstå?"
Många frågar mig hur jag så här efteråt upplever vår barnlösa tid och vad jag har för tankar kring denna. Det svaret jag brukar ge är: jag vet inte, jag har inte längre tid över att tänka på detta. Det har på något sätt försvunnit. Så klart att det finns lagrat långt inne i minnet. Så klart att det fortfarande påverkar mig eftersom jag inte längre är samma människa som jag var förut. Fast å andra sidan har jag förändrats igen - jag är mamma nu.
I dag känns det som om Tim alltid har funnits hos oss. Att både han och jag har var sin "egen" historia bakom oss känns just nu ganska avlägset och oväsentligt. Tidigare funderade jag mycket på biologiska band och på avsaknaden av dessa. Nu känns detta helt oväsentligt. Tim finns hos oss och han är vår son, så enkelt är det! Jag vet att jag inte skulle kunna älska ett biologiskt barn mer än jag älskar Tim.
Avsaknaden av biologisk knytning mellan oss och Tim gör att vi inte har några speciella förväntningar på honom. Vi vet inte om han genom sina arvsanlag är musikalisk, har läshuvud, är konstnärlig, är teoretiker eller praktier m.m. Han är helt enkelt den är han och han blir vad han blir. Det känns både spännande och avslappnat att ha det så. Fast å andra sidan vore det att ljuga att säga att vi inte har några förväntningar på honom. Vi tycker så klart precis som alla andra föräldrar att vårt barn är det sötaste, smartaste, charmigaste, duktigaste och bästa barn som finns. Det skapar givetvis förväntningar.
Jag bär inte längre på någon längtan efter att få bli gravid. Jag avundas inte längre dem som blir gravida. Tvärt om, jag vill inte bli gravid. Det skulle innebära att jag skulle gå miste om ännu en underbar, jobbig, härlig, spännande och kaotisk adoptionsresa. Det är något jag bara måste få uppleva igen! Jag kan ibland tycka synd om alla biologiska mammor som inte får uppleva denna häftiga upplevelse att bli mamma genom adoption.
Vi känner oss till 99 % som en "vanlig familj", i den mån det nu finns sådana. Vi är mamma, pappa och barn som försöker få vardagen och rutinerna att fungera. Vi upplever stor glädje, vi är urtrötta efter jobbiga nätter, vi bråkar, trotsar och skrattar tillsammans. För mig har Tim övergått från att vara vår adoptivson till att helt enkelt vara vår son. Jag funderar inte längre så mycket på att Tim kom till oss genom adoption och inte från min mage, förutom ur en aspekt......
......anknytningsproblematiken. Inte för att anknytningen har varit något större problem hos oss. Vare sig från Tims eller vår sida. Men jag upplever att funderingar kring detta ändå tar ganska mycket energi. Dessutom har det varit jobbigt att neka den närmaste familjen att få hålla Tim. Vi vet hur mycket de längtar efter att få göra det. Vi har bestämt oss för att den dagen inte är inne ännu, men kanske snart, vem vet. Vi upplever även att vissa i vår bekantskapskrets börjar tycka att vi är lite överbeskyddande när det gäller anknytningen. I början var alla så förstående. Men nu börjar väl även alla andra tycka att Tim alltid har varit hos oss och då upplever de att vi håller för strikt på anknytningen. Vissa dagar upplever jag pressen utifrån så stark att jag är beredd att släppa på anknytningen. Men än så länge har jag orkat stå emot. Jag försöker peppa mig med att det är vi som är Tims föräldrar och det är vi som bestämmer vad som är bäst för vår familj, ingen annan. När vi känner att både vi och Tim är redo för nästa steg, då tar vi det - men först då! Ur en aspekt är Tim faktiskt bara en fyramånaders bebis, när man tar hänsyn till vår tid tillsammans.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det har tagit några månader att växa in i mammarollen. Först den senaste månaden känner jag att vi har hittat våra roller i familjen. Det är svårt att beskriva känslan. Det bästa ordet är nog lugn. Det känns som om Tim nu litar på att vi inte kommer att försvinna. Därmed har hans sömn och beteende blivit lugnare. Vi känner att vi klarar av att vara föräldrar och att vi kan stötta och trösta Tim när han behöver det. Därmed har vi också blivit lugnare.
Detta är en beskrivning av hur mina tankar ser ut just nu. Jag är medveten om att tankar och känslor kommer att svänga åren som kommer. Tankarna på adoption och på Tims biologiska ursprung kommer att bli fler när Tim blir äldre och själv börjar fundera. För tillfället lever jag dock mest i nuet och njuter av att få vara mamma till Tim på heltid.
Som avslutning vill jag skriva ner dikten som så väl beskriver känslorna för Tim:
Not flesh of my flesh
Nore bone of my bone
But still miraculously my own
Never forget for a single minute
You didn´t grow under my heart
but in it!
Jennie
2006-01-14